De sista torparna på Örbacken

Vännevads äldre minns ännu Hilda, den riviga, vresiga kvinnan på Örbacken. De minns hur hon odlade jordgubbar om somrarna och hur de barn från byn som cyklade över bergknallarna kunde bli bjudna på en handfull söta bär. Själv hade hon ingen cykel. Varje dag kunde de ändå höra hennes klapprande träskor i byn där hon kom för att hämta sin post och lämna en låda solmogna jordgubbar till försäljning i Katrineholm. De minns hennes karl med, en skomakare som böjd under sysslor och tyst inför hustruns svador förled sin tid på vinden. De minns inte hans hans namn.

Hilda och skomakaren var de sista torparna på Örbacken. Sedan stenåldern har jorden kring sjön Näsnaren brukats av bönder, men Hilda och han var de sista. Sjön kom att övergödas, urgamla strandbeten att växa igen och försankas, syrefritt vatten att stinka. Bönderna på 1960-talet var mycket mätta, mätta i ett land som aldrig varit mättare. Men det var en ny sorts mättnad i bygden, en som ändå gapade efter mer. Mätta magar, gapande munnar.

På vinden till torpet på Örbacken fann jag en anteckningsbok med brun läderpärm och med påskriften "TARMEN OCH JAGET". Det är underliga utfästelser, skrivna med grönt bläck. De är först prydligt präntade, men efter några sidor blir de mer krafsiga. Flera utstrukna undertitlar går att urskilja: "promemoria inför ett utkast till en sammanfattning av ingenting"; "en undersökning av relationen mellan sinnessjukdom och mentalsjukdom"; "en studie i alltings meningslöshet"; " eller, MUNLIGHETEN".

––– O –––

Munligheten

Författad på Torpet Örbacken vid Uggölets gård, Vännevad. Sommaren Anno 1958.

1. Munnen är tarmens framsida. Framtarmen.

2. Munnen är en öppning till kaos. Den är uttrycket för och manifestationen av finfördelandet av världen, universums upplösning, den varma (sic!) entropin.

3. Det monstruösa med munligheten är: Munnen pratar om sig själv. Den är "ett organ med ett organ"." Inget annat organ benämner sig själv.

4. Munnens tragedi är avhängigheten till tarmens essens. Munnen är det borgerliga subjektets form, dess uttryck är därför alltid, redan självrättfärdigande och självömkan. Munnen försöker tillskriva sig tarmens metaboliska produktion, alla munnar försöker komma åt alla tarmars värde. Alla munnar är ute efter tarmvarorna: statens mun och kapitalets dito, de radiosända munnarna såväl som de apatiska munnarna. Men skala bort alla åthävor och kvar finns en blottad framtarm som säger "Det är synd om mig."

5. Den muntliga traditionen står i historien som skriftens motståndare. Civilisationen är rörelsen undan framtarmens och den muntliga traditionens tyranni. Det är när handen genom skriften kan börja beteckna sig utan tarmen som hjärnan kan slå sig fri. Erasmus är den förste att inte muntligen uttrycka det han läser högt för sig själv, han kniper sin käft när han läser, den förste att läsa tyst. Han lösgör sig från slavsamhällets lösning med slavens uppläsning för att undvika att hans egna läppar rörde sig vid läsningen. Det är med Erasmus tysta läsande den moderna världen föds, en lång kamp från Sokrates ambivalens och Alexandrias tempel över den ännu inte fullgångna textrevolutionen.

6. Tarmen är den minst mänskliga delen av människan. Det är i vår buk, i tarmkärnan som all den icke-mänskliga DNA:n finns. Människans DNA lever i utkanten av den mänskliga kroppens ekonomi. En land-och stad-analys på människokroppen är direkt tillämpbar.

7. En tarm ägnar miljoner år åt att utveckla ett öga, och så ser den: en tarm. Besvikelsen.

8. Munnens motto är: "Jag ljuger". Den kommer alltid med lögner, då den alltid yttrar en annans sanningar.

9. "Stryk ner" är munnens seger över skriften. Munnen har aldrig sagt något osagt. Att kunna stryka ner är skriftens privilegium, men också dess självpåtagna boja. Överallt föds talet fritt i munnarnas hålor, men överallt fjättras det i skriftens självcensurerande strykande. En tand för en tand, ett tal för ett tal – sluta stryka ner!

[Härefter tilltar spretigheten i skriften.]

(tarmskägget)

(ingenting ÄR JU allting)

TARMEN ÄR LÖS.

Kan vi inte bara få vara tarmar tillsammans. Tarmar som kramas.

Om jag bara är en tarm som talar så skiter jag i det här.

Den leende tarmen. Leendet avslöjar munlighetens emaljbeväpnade natur för oss: kaoset, grundlösheten.

En tarm som leder en tarm.

En skrikande tarm som krystar ut en tarm som skriker.

Skyl tarmen! Munskydd åt alla, trosorna bak och fram, 120 000 år av munlighet är till ända, leve post-munismen.

FRAMTARMEN TALAR BAKSLUGT!

[Man kan skönja droppar i bläcket, som om någon börjat dregla?]

––– O –––

Ni förstår man är rådvill. Jag köpte detta pittoreska lilla torp inte bara för att etablera en skogsträdgård och lära mig leva i myllan, jag vill ju också bevara torpets själ och historia. Det måste vara den tysta skomakaren som skrivit i den. Han måste ha känt stanken allt värre från den övermätta sjön, måste ha hört Hildas rop och radions skval öka i styrka med tiden. Förvridet och egensinnigt kanske, tankarna går till mjölnaren som Carlo Ginzburg beskriver i Il formaggio e i vermi. "Munligheten" är ett unikt tidsdokument. Ändå, stadsarkivarien i Katrineholm vägrade ta emot skomakarens anteckningsbok som folklivsminne. Och jo, nog luktar den lite. Men, inte kan jag gärna slänga denna bok, bränna den som arkivarien sa, denna den enda bok som någonsin skrivits här på Örbacken.