Representantvarorna liksom varukategoriernas antal i Konsumentprisindex (KPI) har ökat i stadig takt ända sedan 1953. Det är knappast att förvåna sig över då KPI ska fånga prisutvecklingen på hela den privata konsumtionen i landet och denna konsumtion ända sedan efterkrigstiden expanderat, förgrenat sig in i nya livsområden och mångfaldigat varianterna på också de mest beständiga gamla basvaror. Denna förändring går med fördel att följa i de årsrapporter SCB publicerade fram till och med 1994 under titeln Konsumentpriser och indexberäkningar. Men än mer fascinerande än att följa konsumtionsförändringarna i Sverige genom dessa rapporter är de glapp statistikföringen innehåller.
Konstföremål är ett sådant glapp, finanisiella tjänster ett annat:
"Vidare ingår inte i indexberäkningarna vissa poster i privat konsumtion enligt nationalräkenskaperna. Det gäller exempelvis turistutgifter utomlands, bank- och försäkringstjänster, konstföremål och konsumtion inom ideella organisationer." SCB, Konsumentpriser och indexberäkningar 1986, s 8, avsnitt 1.1.1. "Vad index skall mäta".
Lika intressant som det explicita exkluderandet är kanske tidpunkten. 1986 är första gången som rapporterna skriver fram att denna typ av konsumtion inte representeras i KPI, stycket saknas i det annars närmast identiska avsnittet för 1985 års rapport. 1986 är förstås just då finansbranschen omregleras efter mer marknadsliberala principer i Sverige. Mer generellt är 1980-talets mitt kanske en genonombrottsperiod för en postmodern typ av konsumtion i landet.
Vad än "postmodern konsumtion" mer precist kan tänkas vara så torde de flesta gå med på att den åtminstone till en betydande del kan karaktäriseras av de symboliska värdenas överskuggande av andra typer av värden, samt skyfflandet av dessa symboliska världen fram och tillbaka för att tillvinna sig inte minst social status. Konstföremål och finansiella tjänster – liksom hybridformen konstkonsumtion-som-spekulativ-finansinvestering – torde såleds vara två varuposter som väl kan sägas utmärka den "postmoderna konsumtionen" och som gör valet att explicit uttrycka att KPI inte följer prisutvecklingen för denna konsumtion just från mitten av 1980-talet signifikant. En tystnad görs uttalad som tystad.
Frågan om hur konst skulle kunna prisindexeras strandar omedelbart på frågan om konstens kategoriska gränser, alltså frågan "vad är konst"? Det är inte en fråga man direkt assoccierar med kontorsrummen där ekonomisk statistik kompileras. Det är dock inte så svårt att brodera ut de rent byråkratiska orsaker till bortfallet som SCB håller fram ovan. Konstföremål kan tänkas som mer unika än andra konsumtionsvaror, de är således ytterst svåra att kommensurera till en enhetlig varukategori och finna väl täckande och valida representantvaror för. Därtill är de subjektiva, idiosynkratiska kvaliteter som värderas i konsten svårdefinierade – en hypotetisk definition av konst är just oförklarligheten och ojämförbarheten i varje konstupplevelse tillskillnad från alla mundäna behovstillfredsställelser.
Då konstens värde inte kan definieras är exkluderingen ur KPI ett logiskt val. Att det görs explicit 1986 pekar dock på problemets tilltagande prominens. Konstens kvaliteter, vilka de än vara må, eftersöks från denna tid i allt fler sorters konsumtion. Exkluderingen av konstföremål exorcerar inte konstens kvaliteter ur KPI. Det blev synnerligen tydligt för mig när jag deltog i ett panelsamtal om konstens alternativa finansieringsformer på Helix, Norra tornen i igår, torsdagen 4:e juni.
Här presenterades tekniskt imponerande utställningar eller installationer som mer lika spa- eller frisörupplevelser. Den finska ljudkonstnären hade fått finansiering från stora privata aktörer och startat företaget Tuntu, där ljud och taktila intryck byggdes in i miljöer som Helsingfors flygplats, exklusiva bastuanläggningar och offentliga inrättningar som sjukhus. Gustav Tadaa presenterade sin utställning Andetag där textilkonst med LED-ljus och optisk fiber vävts samman med en generativ programvara som levererade pulserande ljus i rytm med inspelade andetag. Finansieringen var mestadels baserad på inträdesbiljetter till den privat hyrda lokalen i centrala Stockholm, men även säsongsbiljetter bidrog samt "merch".
Tveklöst är dessa attraktioner baserade på ett stort, modernt konsthantverkskunnande. Som sådana är de också typiska för den postmoderna konsumtionens växande gränsland mellan konstuttryck och hantverksprodukter. Jag skulle inte ha lätt att skilja Tuntus miljöer från en spaanläggning vilken som helst idag och inte dess digitala gränssnitt från Philips Hue vid ett första, och ett andra, klick där man ställer in "stämningar" med "multisensoriska intryck" av ljud och ljus. Andetag är inte olikt andra gallerier, men heller inte olikt museer, kyrkor eller en attraktion på Disneyland. Fotbollsarenor säljer säsongsbiljetter till multisensoriska uttryck, vår tids sekulära religion är deras kollektiva rus av rytmisk sång. Var är konsten här?
Frågan som ledde samtalet och presentationerna var hur konst kan finansieras. Frågan jag hade i huvudet på väg ner i hissen utan knappar med sin talande dataröst och multisensoriska vibe var varför dessa utställningar, installationer eller attraktioner fann begreppet konst så viktigt. Kan det inte vara tvärt om så att de inte undrade hur konst kan finansieras utan hur begreppet, varukategorin "konst" kan användas för att sälja ett modernt hantverks olika produkter?
Likt modets logik kommit att omfatta långt mer än kläder idag som Rasmus skriver i vår bok Varors värde så tycks konstens logik kunna omfatta hela varukorgen. Särskilt om konstens kvaliteter förstås så brett som på Helix, som ett förkonstligande, estetiserande av hantverksmässigt fullfärdigade varor och tjänster. Denna trend ägnade Jean Baudrillard mycket av sin sista tid som teoretiker åt. I sina sista böcker beskriver han utvecklingen mot extrema fenomen, där kategorierna som hållit dessa samman tidigare fallerar, med prefixet "trans": transparens, transparition, transsexualitet, transekonomi och inte minst "transestetisering", en utveckling där allt utvecklas i riktning mot konst (The Transparency of Evil, 1990) Som med allt hos Baudrillard drar han ut trendriktningarna mot dess slut, mot sin extremitet, den punkt där systemet reverserar och imploderar av sitt eget fullfärdigande. Som den epidemiska och extrema fetman utmanar den eviga kategorin "kroppen", som pornografins utveckling inneburit sexualitetens slut så innebar realtidsmedialiseringen av statssystemets våld att Irakkriget aldrig hände i enlighet med och skandalöst uttryckt av Baudrillards teoretiserande. Transetetiseringen innebär således konstens död, villket förstås erbjuder ett alternativt sätt att förstå det som presenterades på Helix.
För KPI tycks denna utveckling kunna peka åt två helt olika håll. Om Andetags meditativa rum och Tuntus bastumiljö är konst så kanske konst faktiskt kan börja inkluderas i KPI. En entrebiljett på en privat konsthall kunde kanske passa som representantvara för en typisk "konstupplevelse", likt en biljett till en biograf ("föreställning ca 2 tim" enligt varubeskrivningen ) samt en annan till en teater ("vägt medelvärde för rikets större teatrar") representerade film- respektive scenupplevelsen 1986 under kategorin Nöjen och rekreation. (Passar konstupplevelsen här som ett nöje, kanske passar det snarare under "Diverse – Hotellvistelse"?)
Men om konstens kvaliteter i dessa attraktioner snarare är allmänna för vår tids konsumtion än specifika för dessa utställningsrum, om de är en utspridd och allt viktigare del av värdet i alla varor och tjänster, då påvisar de kanske nödvändigheten att exkludera en allt större del av den privata konsumtionen från KPI under 2000-talet. Kanske är KPI genom konsten på väg att accellerera till en "escape velocity" som Baudrillard skulle beskriva det i Illusion of the End från 1994 . Kanske antar förkonstligandet av konsumtionen en så hög hastighet av varu- och tjänste-cirkulationen, med en så hög grad av uniciteter i upplevelserna, att KPI när som helst nu lämnar behovens gravitationsfält och flyger iväg, fritt från kroppens tunga planet. Sker detta då KPI:s "fördömda del" blir dess lejonpart, eller sker det redan innan?
Det enda jag vet om det är att indexkritiken än har mycket att göra.
