Viljesamhället
Viljans värde i vårt utlovade post-industriella-post-tjänstesamhälle.
Vad vill du?
Artificiella Intelligenser talar till oss på internet: Vill du veta mer om något särskilt? Vill du jag ger dig ytterligare källor? Vill du skriva om texten i en annan stil? Vill du skapa en PowerPoint av det där? Oändliga varianter av en enda, återkommande fråga ekar under AI-tjat-robotarnas tidevarv: Vill du, vill du – vad vill du?
Tjat-robotarna talar till oss utifrån stora språkmodeller, LLM:s. De talar till oss så människolikt att vi kallar dem intelligenta. De speglar så perfekt riktigt intelligenta, vältaliga, högutbildade människors välavvägda, kritiska tal att just människor med denna självbild, som Richard Dawkins och Elon Musk, tycks särskilt benägna att också övertygas om att LLM-baserade AI-program måste vara självmedvetna eller överintelligenta.
Smickrande då att LLM:s vill veta vad vi vill.
LLM:s vill ingenting.
Fast LLM:s vill inte veta vad vi vill. LLM:s är programmerade att fråga vad vi vill. LLM:s vill ingenting.
Alla dataprogram som utgår från LLM:s lider av denna existentiella brist på egen vilja. Det gör att de alla saknar intelligens. Intelligens, så som vi hitintills förstått begreppet, är avhängigt såväl vilja som känslor enligt en sammanfattning av litteraturen om AI och LLM:s från något år sedan:
"In his meticulous description of the evolution of the human brain and its AI parallels, A Brief History of Intelligence, Max Bennett makes clear that the most basic form of desire preceded – indeed, drove the evolution of – the most basic form of intelligence." (James Meek, "Computers that want things", London Review of Books, Vol. 47 No. 18, 9 October 2025.)
Meek lyfter många, breda problemområden för utvecklandet av en artificiell intelligens genom LLM:s. Språkmodellerna är låsta, de förändras inte av sina interaktioner med världen eller människorna. De saknar bilder av sin omvärld mot vilken nya intryck kan jämföras. Det är genom sådana jämförelser, av förväntade utfall och verkliga följder, som intelligenta organiska varelser agerar, reviderar och agerar på nytt. Meek citerar Metas vetenskapliga chef Yann LeCunn som påpekar att LLM:s "… do not do perception, do not have memory, do not do reasoning or inference and do not generate actions. They don't do any of the things that intelligent systems do or should do.'"
Men AI-programmen som byggs på LLM:s kan mycket väl spara och använda ny som gammal data, agera i operationer omfattande flera led, analysera allehanda sensordata och beskriva sitt resonerande. Det är därför som det är just till viljan, viljan att agera och förmågan att dra lärdomar från inre, föränderliga föreställningar om världen, som återkommer mest bland de argument som Meek tar upp hos de som kategoriskt förnekar tjat-robotarnas möjlighet till intelligens:
"The most telling part of [LeCuns] critique was that LLMs cannot infer, because they have no world model to infer from. They cannot generate actions, because they have no will, no desire."
Inre föreställningar om omvärlden och driften – viljan och känslorna – är evolutionärt sammanvuxna. De kan inte separeras från varandra och nyttjas som enskilda fakulteter utan att förlora den intelligens de ger upphov till. Det är signalsubstansernas spel i nervsystemet som både driver djurens handlingar i världen och reviderar föreställningarna om den samma. Hunger, njutning, smärta, kåthet och snopen, misstagen förväntan. Så som med djuriska drifter, så ock med människan sociala banala drifter och höga känslor. Längtan att passa in, vara med, hållas av; Viljan att dominera eller domineras av gruppen, att uttrycka sig, hänföras av skönhet, hisna över tidens gång.
"[LLM:s] don't actually know that there is a world. Unlike humans, they have no live dynamic model of it, no model of the world perceived or of the world imagined, no capability to keep updating their model according to information received or to correct what their senses tell them by referring to a model. Lacking the power to simulate their own minds – because they lack the ability, and because they do not have minds as such – they cannot model the intentions of others. Without models of the world, they lack their own desires."
Viljan att veta och viljan att tala är uttryck för en intelligens som vetande och tal i sig bara kan simulera.
Artificiell Ointelligens kan ändå.
De LLM-baserade AI-programmens snabbt ökande och otroliga förmågor bevisar något hisnande för oss. Bara inte det som många människor tänker att de gör.
De otroliga förmågorna ho AI-programmen bevisar inte att människan är intelligent nog för att kunna skapa en avbild av sig själv, klona sin intelligens, avskaffa både Gud och kvinnan och egenhändigt föreviga livet i en digital dubbelgångare. Nope. (För denna dröm om kloning och digitala dubbelgångare rekommenderas Baudrillards "Vital Illusion".) Tvärt om. För varje häpnadsväckande ny uppgift som olika ointelligenta LLM-baserade datorprogram klarar bevisar de snarare motsatsen: att mängder av intrikata förmågor som människor tänkt bero på deras stora intelligens alls inte krävt någon sådan.
AI-spridningen ökar inte intelligensens verksamhetsområden i samhället. Istället innebär den snabba spridningen av Artificiell Ointelligens att de områden i samhället där mänsklig intelligens kan förutsättas förekomma krymper i samma raska takt.
Det är verkligen några av Homo Sapiens sapiens heligaste områden som kryper.
Mest hisnande och förföriskt förledande är väl insikten att det inte ens behövs intelligens för att använda vårt mycket, mycket utvecklade språk. Som konstateras i ett avsnitt av podden Plastic Pills kan LLM:s sägas ha bevisat att strukturalismens språkteori var rätt. LLM:s är "riktiga" språkanvändare precis som människor.
Läser man The Economist bombarderas man med såväl åstadkommanden som profetior rörande AI-revolutionen. LLM:s löser vecka in och vecka ut vad det verkar matematiska problem som legat och gnagt på mänskliga intelligenser i hundra år. Musk menar att LLM:s nu programmerar bättre än 90 procent av professionella programmerare och de kommer vara bättre på allt som människor kan göra, utom att "vara människa", inom fem år. Böcker, musik- och vetenskapliga artiklar skapas nu av LLM:s som rutinmässigt passerar såväl smak- som definitionsmässigt inom dessa områden. Unt so weiter.
The Economist har dock en genomgående rätt så skeptisk hållning till AI-revolutionen. Där påpekas om och om igen hur någon LLM:s jobb-apokalyps fortfarande inte visar sig i statistiken, trots alla utsagor om detta från AI-pilled-economists. Ingenting nära den produktivitetsökning sker ännu som skulle kunna motivera dagens höga värderingar av AI-bolagen, sammanvägda i ett eget index (AI-capex).
"For now, there is little evidence that ai is transforming businesses. Few firms are saving money by replacing workers with bots. According to Mr Yotzov's study, nine in ten executives report no impact of ai on their firm's productivity over the past three years." ("AI revenues are growing fast, but not fast enough", (The Economist, 28 juli 2026.)
Denna diskussion missar dock det epokala, rent värdeteoretiskt. Även när (om) LLM-baserade program tar över alla de sofistikerade kognitiva arbeten som de redan nu kan utföra habilt så kommer denna artificella ointelligens inte ta över några intelligenta arbetsuppgifter. De kommer ta över mängder av mer eller mindre sofistikerade kognitiva arbeten som människor visat sig kapabla att utföra utan att nödvändigtvis engagera sin intelligens.
I en sammanfattande bild kan man säga att ett LLM-baserat-program är den perfekta tjänstemannen. Den tycks allvetande, i det att den förborgar hela hegemonins väldiga tankearkiv och tankesätt. Den tänker inte självständigt men har allt som redan tänkts redo att fylla skärmen med. Den är artigt behjälplig och omedelbart responsiv på krav och förfrågningar, till synes förnöjd med att om och om igen svara på snarlika frågor och uppmuntra andras initiativ.
Den artificiella ointelligensen uppdagar för oss hur lite tid och energi vi som kognitiva tjänstearbetare behövt ägna åt verkligt intelligent arbete. Den tydliggör hur pass intelligenta och medvetna vi egentligen är till vardags – och hur mycket (eller lite?) vi verkligen tycker om att vara intelligenta.
AI:s simulerade intelligens medvetandegör för mig frågan om hur ofta varje timme jag egentligen är särskilt medveten och intelligent. Hur ofta säger jag inte bara saker, svarar på frågor, lyfter kassar och tvättar händerna utan särskilt mycket medveten handling, intelligent övervägande och väljande av mina ord? Sanningen är nog den att jag, liksom de flesta, mestadels har trivts i den lugna, passiva, automatiskt handlande och reagerande tjänstemannaroll som LLM:s nu tar över.
Tänker jag närmare efter så tror jag att jag blir som allra mest akut, verkligt vaken och självmedveten i de stunder när mina handlingar ifrågasätts. Min intelligens sätts i beredskap och känslorna av att leva och förnimma skärps när jag vid sådana tillfällen tillskrivs en en vilja som föranlett dessa handlingar, en vilja som behöver beskrivas och förklaras, biktas och hållas ansvarig. Ordentligt självmedveten blir jag just när någon frågar vad jag vill, vill du något mer, vad vill du?
(Detta var del ett i en planerad serie artiklar om Viljesamhället och AI. Nästa del heter Vi måste vilja mer och tar upp Baudrillards teorier om operationaliserad vilja samt lite ekonomisk statistik rörande PPP-måttet är det tänkt.)
.
